Hela mitt liv har jag kämpat.

Min uppväxt var ett helvete ur mitt perspektiv.

Jag har levt ett ganska strängt liv men ändå lyckats hålla mig på den goda sidan.

 

När jag för 2,5 år sedan kom hem och nyckeln inte längre passade i dörren, blev jag helt förstörd. Och rädd. Rädd för att bli lämnad att klara mig helt själv. Som den ensamma tillbakadragna lilla nyblivna 18 åriga tjejen jag var.

 

Jag tog mig egenom 2 år av hemlöshet, utan någonstans att riktigt känna att jag tillhörde.

Min bästa vän tog in mig hos sig till en början. Men hennes sjukdom klarade inte av min vilsna själ. Så när mina väskor åter igen stod på gatan tog killen jag var så djupt förälskad i, in mig under sitt tak.

Men vi slet söder varandra. Utan att egentligen mena det. Kanske älskade vi båda 2 alldeles för mycket.

Jag vet inte. Men slutet kom även där. Jag har aldrig blivit så hjärte krossad i hela mitt liv. Det var till och med värre än när mina egna föräldrar inte vile veta av mig.

 

Men jag fortsatte kämpa. Jag hamnade hos min moster jag knappt kände, och fortfarande knappt gör. För att jag är så jävla feg.

 

Skolan va tuff när man inte fick mat i sig varje dag. och känslan av att inte någon ville ha en, gjorde att jag till och med sket i mig själv.

Men jag kämpade på, höll en god kontakt med min mentor/lärare. Tillsammans såg vi till att jag tog studenten. En dag som jag så länge sett fram emot. blev helt katatrof artat dålig. Men moster med man försökte.

 

Jag började jobba, lite strö jobb som vikarie här och där. Det va skönt, kunna tjäna sina egna pengar för första gången helt själv.. Men det varade inte länge förns jag blev depprimerad. 

Jag orkade inte jobba, orkade inte klara av hjärte krosset som jag då försökte laga.

Ibland tror jag att jag försökte alldeles för mycket.

 

Nu ett halv år senare. Vill jag ge upp mitt hjärta. Vill jag sluta tabba och leka med mitt eget hjärta.

 

Jag vill bli min bästa vän, för första gången.

Kunna se mig själv i spegeln och faktisk ärligt kunna säga: fan vad stark du är! Fan vad fin du är.

Just nu ser jag bara en väldigt svag och smutsig person i det reflekterande glaset.

 

Peace. Out.