Kaos

Hela mitt liv har jag kämpat.
Min uppväxt var ett helvete ur mitt perspektiv.
Jag har levt ett ganska strängt liv men ändå lyckats hålla mig på den goda sidan.
 
När jag för 2,5 år sedan kom hem och nyckeln inte längre passade i dörren, blev jag helt förstörd. Och rädd. Rädd för att bli lämnad att klara mig helt själv. Som den ensamma tillbakadragna lilla nyblivna 18 åriga tjejen jag var.
 
Jag tog mig egenom 2 år av hemlöshet, utan någonstans att riktigt känna att jag tillhörde.
Min bästa vän tog in mig hos sig till en början. Men hennes sjukdom klarade inte av min vilsna själ. Så när mina väskor åter igen stod på gatan tog killen jag var så djupt förälskad i, in mig under sitt tak.
Men vi slet söder varandra. Utan att egentligen mena det. Kanske älskade vi båda 2 alldeles för mycket.
Jag vet inte. Men slutet kom även där. Jag har aldrig blivit så hjärte krossad i hela mitt liv. Det var till och med värre än när mina egna föräldrar inte vile veta av mig.
 
Men jag fortsatte kämpa. Jag hamnade hos min moster jag knappt kände, och fortfarande knappt gör. För att jag är så jävla feg.
 
Skolan va tuff när man inte fick mat i sig varje dag. och känslan av att inte någon ville ha en, gjorde att jag till och med sket i mig själv.
Men jag kämpade på, höll en god kontakt med min mentor/lärare. Tillsammans såg vi till att jag tog studenten. En dag som jag så länge sett fram emot. blev helt katatrof artat dålig. Men moster med man försökte.
 
Jag började jobba, lite strö jobb som vikarie här och där. Det va skönt, kunna tjäna sina egna pengar för första gången helt själv.. Men det varade inte länge förns jag blev depprimerad. 
Jag orkade inte jobba, orkade inte klara av hjärte krosset som jag då försökte laga.
Ibland tror jag att jag försökte alldeles för mycket.
 
Nu ett halv år senare. Vill jag ge upp mitt hjärta. Vill jag sluta tabba och leka med mitt eget hjärta.
 
Jag vill bli min bästa vän, för första gången.
Kunna se mig själv i spegeln och faktisk ärligt kunna säga: fan vad stark du är! Fan vad fin du är.
Just nu ser jag bara en väldigt svag och smutsig person i det reflekterande glaset.
 
Peace. Out.

Hate to love u

 

vädrar mina tankar

Det är som om livet har fyllts med tomhet och mörker. jag ser ljuset och jag kan ta på det ibland. Men kärleken drar mig ner.

Min tid som hemlös är över, men trotts detta kan jag inte låta bli och känna mig mer vilsen och hemlös än någonsin tidigare.

Jag saknar killen som fyllde mitt hjärta med kärlek och lycka. Han finns fortfarande kvar på samma ställe, men han har aldrig varit min på stämpeln. Och jag börjar för första gången på allvar förstå att han aldrig riktigt kommer all bli det heller.

Han var redan trasig när jag träffade honom. Och jag svor för mig själv att jag bara skulle hela honom. För om motsatsen skulle ske skulle jag gå min väg.
Men jag hade redan släppt in honom i mitt hjärta. och mitt hjärta ville inte släppa honom o första taget.
Så medans han lagade mitt trasiga liv, tärde de sönder på hans eget.
Jag älskar denne karl. Det är mannen jag kan se mig själv vara gift och ha barn tillsammans med.
Så nu är det min tur att finns där för honom och ge han det stöd och space han behöver.
hur svårt det än är att vara ifrån honom.

Punkt för ikväll

Alpis ft Faraz - HatKärlek (Lyrics)

ute där på vägen vi försvann några dagar bort.
rastlösa sen barn alla jagat nått
ta mig långt härifrån tills jag längtar hem,
ibland känns gatorna i trakten som min ända vän
Mitt lugn helvete och paradis som min brud, ingen annan bara vi
kan min ort lika bra som jag kan det här
20 nånting ung men bär på en gammal själ
trött på busisnes ute där på riktigt
varit ganka pissig när dem andra lekte hippies
velat dra fort men ofta dragit mig tillbaka
drogsvilsligan dem jag älskar att sakna
pass på luren inte känd för att svara

ibland så vill jag bah va ensam, beklagar
vill lyssna men uppfattar inte orden
å utan regn uppskattas inte solen

 

jag hatar dig men älskar dig
vill vara nära dig, men bort från dig
jag tog mig upp du drog mig ner
det jag känner e hatkärlek
jag hatar dig men älskar dig
vill vara nära dig, men bort från dig
jag tog mig upp du drog mig ner
det jag känner e ju hatkärlek

 

x2
det låter boom boom crah här i min trakt
det låter boom boom klirr ner i min trapp
dem kallar det för jungeln minst sagt
vi softar med en king size

 

Har bettet mig som en fucking idiot ibland
förvirrad i miljon program
på djupt vatten ro mot land
arga människor i trakten min station i brand
ångest och panik, då kommer oftast godis fram
sprang tills jag satte mina fucking skor i brand
gör vad som helst bara för att få floos i hand
reskerar allt efter man fått blodad tand
aina dem är på som en jävla hov , vafan
min herre min fot, fick ta mycket skit
letar efter lyckans port vill ha nyckeln dit
du kommer inte långt utan hjärta här
du måste vara strong ingen annan visar dig din rätta väg
vissa tog sig upp andra har försvunnit ner
drömmar dem har jagats hårt
och drömmar dem har brunnit ner
hatar dig och älskar dig på samma gång
men kommer aldrig ge mig jag är redo för en andra rond

 

jag hatar dig men älskar dig
vill vara nära dig, men bort från dig
jag tog mig upp du drog mig ner
det jag känner e hatkärlek
jag hatar dig men älskar dig
vill vara nära dig, men bort från dig
jag tog mig upp du drog mig ner
det jag känner e ju hatkärlek

 

x2
det låter boom boom crah här i min trakt
det låter boom boom klirr ner i min trapp

dem kallar det för jungeln minst sagt
vi softar med en king size

Stop thinking about it and u'll be alright.

Tyvärr blev det inga bilder, då kameran glömdes hemma. Men jävlar så kul vi har haft det idag! Och vädret! Helt underbart!
Det här är helt klart en minnesvärd dag!
-
Harre :)

Alien på jorden

Jag går, precis som alla andra.
Jag andas och lever, precis som alla andra. Ändå så känner jag mig som en alien som inte hör hemma i min omgivning. Jag orkar inte kämpa. Orkar inte bry mig. Jag dras ner i mitt mörker.. Verkar aldrig komma ur det.
Plötsligt så ser jag en hand, ett leende, ett ansikte som lyser upp hela mitt väsen. Min bästa vän. Min andra halva. Det finns ingen kärlek mellan oss mer än vänskap, men det är precis vad jag behöver. En kamrat som talar om för mig att allt kommer att bli bra. Att se i hennes blick att hon vet det, får mig att tro på henne och följa med henne ut ur mörkret. Det blir ljusare. Men mörkret ligger ständigt och lurar inom mig. Skrämmer mig med sitt hotfulla skratt när jag mår som bäst och drar mig ner för var dag som går. Men jag håller i en hand som aldrig släpper taget om mig. Jag ser det i hennes blick. Ljuset. Det är där jag borde höra hemma, det är där jag borde må bra. Men allt är inte som det borde. Utan min vän är jag ingenting. INGENTING!!

.

Tårarna rinner.
Det gör ont i mig.
Varför?
Varför måste jag leva detta liv?
Varför kan inte allt bara vara enkelt?
Varför måste allt ni säger göra så fruktansvärt ont?
Varför måste era ord sitta så hårt att jag inte kan göra annat än det ni säger?
Och varför kan jag inte bara någon gång få göra som jag vill?
Jag är ingens fånge. Jag är ingens slav.
Jag är en egen individ på 17 år. Snart är jag 18.
Då ska ni få se. Ni ska få se att jag klarar mig utan er.
Men tills den dagen, lever jag utan hopp.
Ni har dödat min individ.

Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Borde säga något

Jag har honom vid min fingertop.
Frågar mig själv varför jag inte vågar.
Sen kommer jag på att jag är en idiot.
Han har gjort mig illa, men ändå har jag känslor för honom..
Vad är det för fel på mig?
Chiao
RSS 2.0