Jag går, precis som alla andra.
Jag andas och lever, precis som alla andra. Ändå så känner jag mig som en alien som inte hör hemma i min omgivning. Jag orkar inte kämpa. Orkar inte bry mig. Jag dras ner i mitt mörker.. Verkar aldrig komma ur det.
Plötsligt så ser jag en hand, ett leende, ett ansikte som lyser upp hela mitt väsen. Min bästa vän. Min andra halva. Det finns ingen kärlek mellan oss mer än vänskap, men det är precis vad jag behöver. En kamrat som talar om för mig att allt kommer att bli bra. Att se i hennes blick att hon vet det, får mig att tro på henne och följa med henne ut ur mörkret. Det blir ljusare. Men mörkret ligger ständigt och lurar inom mig. Skrämmer mig med sitt hotfulla skratt när jag mår som bäst och drar mig ner för var dag som går. Men jag håller i en hand som aldrig släpper taget om mig. Jag ser det i hennes blick. Ljuset. Det är där jag borde höra hemma, det är där jag borde må bra. Men allt är inte som det borde. Utan min vän är jag ingenting. INGENTING!!